Två källor är belägna på ett avstånd från varann av sexhundrafemtio li, på västkusten och på ostkusten. Till den ena bär man om sommaren fem käril: en celadonkopp, ett bäcken i ostindiskt blåvitt, en silverbägare, ett gammalt glas med nött förgyllning, en bred och bukig skål av tenn. Man sänker dem i källan så de får vattnets kyla.

Ur celadonkoppen dricker man försiktigt och bara med läpparna, och man förnimmer vattnets första smak och sommaren omkring.

I det blåvita bäckenet sänker man ansiktet, super med munnen, tager emot med struphuvudet, och för varje gång man måste hämta sig tillrar dropparna ner så att mönstret under ytan skälver.

I silverbägaren beundrar man vattnets livlighet, hur ljuset ringlar uppåt och nedåt, hur det tänds och slocknar, dricker intet.

På det gamla glaset ser man imman sakta dölja förgyllningarna innan man eftertänksamt smakar av vattnets sista smak.

I tennskålen njuter man av dess dunkla kyla, av dess djupa speglingar, som överfars av en och annan rysning, och av minnet.

Denna källa¹ flödar över i ungt smaragdgrönt gräs och ligger omgiven av blågrön buskskog växt på snäckskalsbankar, kullrande elefantblå bergsryggar och därute kala klippor som av fiskfjäll glänsande, havet, horisonten.

Till den andra källan behöver intet käril medföras: på en grenklyka hänger där i sitt öra en gammal kopp, med snusbrun spricka. Kring denna källa² finns det granar, mossbevuxna barrbeströdda stenar, bortom gärdesgården några torp och tegar, ris och klyftor, vita och bruna insektsliknande örter (Habenaria, Neottia, Goodyera), djupa grottor, skogbevuxna öar, havet och döden.

(1) Vid Kuballe (Kopphall) på Tjörn
(2) Nära Fagersvik på Mörkö, nu för fäfot