al Andalus

Drömsk, insvept i historiens täta draperingar hörs den andalusiska musiken långt borta på avstånd som från ett annat berg. Även om musiken låter svagt, ibland uppblandad eller sammansmält med de lokala och folkliga stilar den kommit i kontakt med på de platser den bevarats efter sin flykt från de ursprungliga andalusiska hoven, så förnimmer man starkt den glöd och intensitet som lyfte de samtida lyssnarna och utövarna till gemensam extas.
Längtande, under dessa långa nätter av musik som inte slutade förr än morgonrodnaden pånytt återerövrade färgerna från mörkret och daggen åter parfymerade trägårdarnas prunkande blomsterprakt, innan solen åter sakta värmde cedrarnas kåda till långsamma tårar.
Stråkarna som tätt följer den sjungandes röst, understruken av en lutas plockande strängar och utmätt av den lätt klirrande pulsen från tamburiner med vassa snärtar från tunna pinnar på små trummor med hårt spända skinn ramar in poesin ur den Andalusiska guldåldern, vars brinnande lyskraft lyckligt ornamenterats med de vackraste melodier, stärkta av purpurröda druvors söta eld och nattens vaxljusförstärkta skuggor.
De muskaliska sviterna tar många timmar att framföra och pulserar mellan fria och rymiska instrumentalpartier, solosång och växelvisa körer.
Musiken blir ibland starkare och tydligare och i tätnande gungande rytmer växer den då och då till extatisk höjd och dövar nattens rastlösa väntan på morgonen.
Lågmälda verser kärlekspoesi utforskande det hemliga mötet mellan man och kvinna och den mystiska föreningen mellan människa och gud vävs samman med undersköna naturbetraktelser som då och då, i majestätiska partier, vilar i andakt inför skapelsen och skaparen.

Historiskt mellanstick.

Från 711 till 1492, det vill säga i mer än sjuhundra år formades den poesi, musik och konst som utgör den Andalusiska kulturens skatter. Efter erövringen av den Spanska halvön kunde de nya härskarna låta den arabiska kulturen utvecklas och återskapa konstformer från de östligare arabiska kulturen i symbios med kulturer från berber, judar och lokala iberiska kulturer.
Den musik som med ett sammanfattande namn brukar benämnas Al-Andalus, Arabo-Andalusisk eller Maghrebisk Klassisk musik dröjer sig kvar i en mängd olika Nordafrikanska musikformer varav flera har sitt ursprung i den Andalusiska och som har utvecklats och överlevt i framförallt Marocko, Tunisien, Algeriet och Libyen. Både som konstmusik i form av Nawba, Gharnathi, Malouf, Hawzi och Melhun, samt populärare former som Chaabi.
Med sina starkaste rötter i den hovmusik, vars fastare repertoir traditionellt oftast räknas från kompositören Zeryab, en ung kompositör som trängts bort från Harun Ar Rashids hov i Bagdad, och som bildade skola hos den då regerande kalifen i Cordoba, Abdulrahman Ibn Elhakam (822-852), och med den väldiga korpus av tonsatt poesi som kom att omfattas av dess tradition, har den fått stor genomslagskraft i stora delar av arabvärlden. Ofta idealiseras bilden idag av ett Andalusien där alla levde i endräkt. Men även om hoven i Granada och Cordoba präglades av större upplysthet än tidigare regenters och därför bar med sig ett mer organiserat samhälle där viljan att leva i endräkt var större än tidigare var det långt ifrån ett jämlikt sådant.
Detta till trots, finns al-Andalus i repertoirerna så långt bort som på den arabiska halvön, i Syrien och Irak oftast med sentimentala förtecken om en svunnen guldålder då alla levde i endräkt oavsett religion och etnicitet.

I exil i Nordafrika.

Andalusiernas gradvisa flyttning under tolv- och trettonhundratalen till Tetouan och Fez, kulminerade i och med kungadömet i Granadas fall 1492. Vid slutet av inkvisitionen då de kristna armeerna trängde ut samtliga morer och judar till Nordafrika, påverkade detta idiomet för musiken och en mer utpräglad Maghrebisk särart tog form. Musiken överlevde främst i Algeriet och Marocko och speciellt märkvärt är kanske att delar av den andalusiska musikens repertoir, då den under olika tider, på grund av islamsk ortodoxi förbjudits, har bevarats av den judiska populationen.
I århundraden levde judar och muslimer sida vid sida tillsammans i Andalusien i en slags kulturell symbios och många lärda arbeten skrevs av judar på arabiska eftersom de oftast behärskade båda språken, till exempel skrev en judisk poet en berömd samling muwashshahs, eg. den ornamenterade sången, en genre av den andalusiska musiken som utvecklades under åttahundratalet. Det är därför inte förvånande att man bland de olika grupperna i exil kunde höra samma klagande sång Assafi ala... diar elandalûs - “stark är min längtan efter flydda dagar i Andalusien”. I århundraden hade de levat i samma land och delat samma historia och när de nu kom till Maghreb fann de en civilisation som inte var så främmande deras tidigare även om den var under inflytande av berber. Det tog inte lång tid att assimileras och åter levde muslimer och judar tillsammans med liknande vanor och delvis gemensamt kulturarv. Båda grupperna ansträngde sig för att bevara så mycket av detta arv som möjligt från förgängelsen och strävandena var lika starka vare sig det var i moskèen eller i synagogan.
Ibland hände det dock, och oftast i Marocko, att någon strängare sultan förbjöd både musiken och musikerna och i den händelse han regerade under en längre tid så kunde det efter några decennier inte längre finnas några muslimska utövare av musiken. Kom då en mindre asketisk sultan efter honom fick man ge sig ut att värva musiker och sångare i Mellah'n, dvs i de judiska kvarteren eftersom de var de enda som hållit traditionerna vid liv.
För att motverka detta samlade El Hayk 1788 de Nûbâ's som då fortfarande framfördes samt alla de sånger som benämndes “de föräldralösa” och som tidigare ingått som delar i större verk som inte längre någon mindes i sin helhet.
Muslimer har dels av religiösa skäl och dels på grund av den låga sociala status som uppförandet av värdslig musik innebar, under århundraden inte velat bli professionella musiker. Förmodligen är detta en av anledningarna till att det funnits så många framstående judiska mästare.

Att försöka återskapa musiken som den lät vid de gamla hoven i det sedan länge svunna Andalusien är givetvis en omöjlighet. Trots den stora repertoir musik som i olika former överlevt i exil under århundraden kan man bara göra sig en försiktig föreställning om den musikaliska prakt som måste genomsyrat detta samhälle. Musik som egentligen bara lever då den framförs är ogripbarare än buddafigurer i ett berg långt borta. När traditionerna dör, tystnar musiken. Alla tider har sina skäl, moden och smaker som påverkar hur musiken framförs och skillnaden är total redan när man jämför de första bevarade inspelningarna från början av förra seklet med de nyinspelningar som gjordes i slutet av samma sekel. Vad skall då inte ha hänt under mer än tusen år, hur mycket kan inte förändras i interpretation bara genom att flytta sig från golvet till en stol vid framförandet. Vad är skillnaden att spela framför en publik eller i mitten av den. Vad betyder det vem som lyssnar till musiken. Har det någon påverkan på musiken om den som erbjuder scenen är en furste eller en stiftelse, ett religiöst brödraskap eller en kulturförening vid ett universitet. Vi kan bara fragmentariskt få svar på detta och delvis trösta oss med att jämföra musiken i de levande traditioner som ännu framför delar eller spår av denna musik med det blott under något mer än ett århundrade bevarade inspelade materialet.

Vad finns kvar.

Den tidiga grammofonindustrin kom när den sökte nya marknader självfallet också i kontakt med Andalusisk musik i ett flertal olika stilar och musikformer. Här rörde det sig huvudsakligen om att sälja populärmusiken men en liten del av den klassika repertoiren hamnade också på skiva. Från att under början av 1900-talet varit föremål för olika Engelska, Tyska, Franska, och Amerikanska skivbolags intresse att skapa nya marknader och med livliga inspelningsaktiviteter med huvudsakligen Kairo som metropol till i stort sett hela regionen under de första två decennierna försköts tyngdpunkten mer och mer mot lokala inspelningsplatser och redan 1914 gjorde det Libanesiska skivbolaget Baidafon medvetna satsningar på den Nordafrikanska marknaden. När sedan olika nationella radioutsändningar kunde tillgodose behovet av lokal musik blev man mer och mer självförsörjande men kanske först i och med kasettindustrins ökade etablering för spridande av musik blomstrade populärmusiken alltmer under sjuttio och åttiotalet och fler och fler lokala stilar fick ett bredare erkännande.

Konferensen i Kairo 1932 om Arabisk musik.

Baron von der Erlangers livslånga forskarinsats att inventera och bevara den Nordafrikanska musiken nådde sin kulmen vid konferensen i Kairo 1932 då flera av de mest framstående företrädarna för de i Tunisien, Marocko och Algeriet bevarade klassiska repertoirerna framförde och spelade in signifikanta delar av den Andalusiska musiken.
Inte förrän de årligen återkommande festivalerna i Algeriet under sjuttiotalet skulle något liknande upprepas och då även delar av dessa konserter inspelades erbjuds vi åter en möjlighet till jämförelse.
Kanske den mest imponerande insatsen i modern tid var Kung Hassans stöd till en komplett inspelning och inventering av den Marockanska Nawba repertoiren. Ett väldigt projekt i regi av det Marockanska Kulturministeriet i sammarbete med Maison des Culture des Mondes och skivbolaget Inedit vilket pågick i mer än ett decennium och som slutfördes under nittiotalet resulterande i bland annat 12 Boxar med totalt 73 CD skivor. Inedit har också gett ut att stort antal skivor med den andalusiska repertoiren som den bevarats i Tunisien.

Bevarad i spansk och fransk medeltidsmusik
Vid jämförande lyssnande får man inte heller glömma den enorma påverkan som den andalusiska musiken haft på den europeiska medeltida musiken. Av de 417 kompositioner som utgör Alfonsos samling sånger i “Cantigas de Santa Maria” är inte mindre än 335 av dem på det arabiska versmåttet Zajal som tillsammans med Muwashasha utgjorde de två mest typiska poetiska formerna för Andalusiska poeter. Även vid hoven i Provence var de arabiska versmåtten och den andalusiska musiken oerhört populära under 900-talet. Det som finns att tillgå är dessvärre ingen obruten tradition utan oftast ganska torra akademiska försök till återrupplivning av en i gamla musikaliska manuscript sedan länge insomnad musikskatt. Av de mera trovärdiga och livaktiga har man uppenbarligen lånat ett öra till de i exil drivna traditionerna i Maghreb.

Tillbaka till web-sidorna om arabo-andalusisk musik

diskografi	lyssna på olika inspelningar
instrument	bibliografi
poesi	länkar till andra websidor